När våren är som vackrast väljer ungefär 30 000 femtonåringar i vårt land att konfirmeras i Svenska kyrkan. Kanske är du bekant med någon av dem? Finns det möjligtvis en konfirmand i din egen familj?
Under de senaste åren har allt fler tonåringar i Sverige valt att konfirmeras. Siffrorna pekar stabilt uppåt. En del av dem väljer konfirmationen för att de vill ha presenter. En klocka, en utlandsresa eller en A-traktor kan ju inte vara fel. Det vanligaste är att man följer strömmen och konfirmeras för att vännerna gör det, alltså av sociala skäl. Men det finns fler anledningar.
Att tiden är orolig är nog en sådan. Men också att sekulariseringen har verkat så länge, att många börjat söka med ljus och lykta efter stabila orienteringspunkter i det existentiella landskapet. Kanske har också den muslimska invandringen spelat roll. När trons praktik är synlig hos andra i vardagen – genom bön, fasta och liknande – så väcks frågor om ens egen tillhörighet. Vilken tro är min? Var finns de stora, existentiella berättelserna? Varför har ingen berättat för mig?
Visste du att man kan konfirmeras som vuxen? Eller döpas, för den delen. Det är aldrig för sent. Skälen till att det inte har blivit av tidigare är olika. Någon döptes inte för att föräldrarna tyckte att man skulle få bestämma själv. Någon valde bort konfirmationen för att man inte ville hyckla. Jag tror ju inte på det där, varför skulle jag då konfirmeras? Eller så blev det bara inte av.
Så har livet gått. Dagar har blivit till år. Plötsligt händer något; ett dödsfall, en skilsmässa, barnen flyttar ut, man går i pension. Vid sådana tillfällen kan det kännas som att en existentiell avgrund öppnar sig. De klassiska livsfrågorna blir närgångna, de känns oväntat personliga. Vad är egentligen meningen med allt? Vem är jag? Till vad ska jag använda min utmätta tid?
Eller också händer inget särskilt alls. Man bara märker att nyfikenheten finns där. På vad kyrkan är, vad kristen tro handlar om. På vad femtonåringarna ägnar sig åt under sin konfirmationstid. Något liksom bubblar under ytan. Så trevar man sig fram, pratar med en vän, läser i en bok, men det blir inte mer av det än så. Ändå finns känslan kvar. Och frågan: Skulle detta kunna vara för mig?
En bekant till mig beskrev det så här: Jag är inte religiös, men traditioner har alltid varit viktiga. Att gå till kyrkan vid de stora högtiderna, första advent och julafton. Men för några år sedan blev det så uppenbart att det inte räckte. Något fattades. Det var så jag upptäckte att jag ville ta ett steg till.
Hur gör man det? Alltså, rent praktiskt? Du kan ta kontakt med en präst. Någon du känner, eller känner till. Eller googla efter telefonnumret till prästen i församlingen där du bor. Messa och säg som det är, att du skulle vilja veta mer. Såklart behöver du varken vilja döpas eller konfirmeras, bara prata med fler om sånt som är viktigt. Man behöver inte betrakta sig som troende. Nyfikenheten räcker. Och att ta sin nyfikenhet på allvar är viktigt.
Kanske sitter du i en kyrkbänk någonstans om ett tag. En konfirmationsgudstjänst ska snart börja. När klockorna ringer, tänk då att allt i kyrkan är till för dig, på de sätt som du själv är bekväm med. Och att det aldrig är för sent att upptäcka mer.
Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift