En blek sol som tinar det frusna. Snödroppar längs vägkanten, krokus i rabatten. Årets stillsamma klorofyllexplosion har startat. Ett livets mirakel som vi bevittnar varje vår. Man vänjer sig aldrig.
Under påsken är vi gärna ute. Vi söker oss till parker och friluftsstråk. Några åker till kolonin eller sommarstugan; städar, vädrar ut och börjar fixa i trädgården. Ansiktet vänds mot solen, kanske en kopp kaffe vid en södervägg någonstans?
Att påsken firas på våren gör att budskapet från evangeliet förstärks. Ljusets kamp för att besegra mörkret, död som övergår i liv.
Det kan vara helt omöjligt att ta till sig. Inte minst om man befinner sig i en svår tid av livet. Eget mörker, tunga besked från provsvar, förluster som käftsmällar på livsglädjen. Strul i relationerna. Att det man gör i vardagen känns meningslöst.
Eller världens elände; krig och krigshot, klimatnödläge, tonårsutvisningar, ett obegripligt lidande för människor som redan har det svårt.
Det finns en kommunitet i Taizé i Frankrike som jag ofta besöker. En gång frågade jag en av bröderna där hur han gör för att bevara hoppet. Han svarade oväntat: När Jesus hängde på korset kunde ingen hoppas.
Jag tittade frågande på honom. Men poängen var ju tydlig: När det är mörkt så är det mörkt. Död är död. Att det vänder är inget annat än ett påskunder. Och påskens budskap måste nå mig utifrån, det behöver riktas till mig.
I luthersk teologi finns uttrycket ”det främmande ordet”. Det vi inte kan säga till oss själva, utan behöver höra av andra, inte minst när livet i den lilla eller stora världen är svårt.
Har du tänkt på att kyrkans gudstjänster är bräddfulla av sådana ord? Du är älskad. Du är skapad. Du är sedd. Du är förlåten. Du är välsignad. Guds ja till oss människor som så ofta säger nej till oss själva.
Kyrkan förmedlar ett fantastiskt budskap. Det är samma från år till år, från tid till tid, det rinner cykliskt från en generation till nästa. Samma hoppfulla berättelse om att det finns en väg genom död till liv, också för dig och mig.
Att Jesus uppstår är inte hokus pokus. Det är inte en saga, utan ett mysterium i varje människas hjärta. Det handlar om att tolka in uppståndelsen i det egna livet, det ska landa i oss sårbara människor, vi som behöver det främmande ordet och längtar efter mening.
Påskens berättelse måste tvinnas samman med våra erfarenheter. Man behöver vara en av aktörerna i dramat, medverka med sitt liv, stiga in i dramatiken, dras med.
Nu är det vår och påsk igen. Du är välkommen till en kyrka, till påsknattens mässa eller påskdagens gudstjänst. Räkna med samma evangelium i år igen.
Samma inbjudan till upptäckter i hjärtats vindlande landskap. En inre soluppgång, snödroppar i själens vägkanter. En blek uppståndelsesol som tinar det frusna.
Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift