Stiftssidan 29 januari 2026
– Jag känner en jättestor tacksamhet inför att få gå in i det här. Jag har längtat så otroligt mycket efter att bli präst, säger Erika Zander Lutgård.
Erika vigdes till präst av biskop Fredrik Modéus vid en varm och högtidlig högmässa i Växjö domkyrka den 25 januari. Hennes väg in i Svenska kyrkan går till stor del via musiken. Hon började tidigt sjunga och spela i kyrkan, inte minst via ett samarbete mellan kulturskolan och kyrkan i uppväxtorten Hjo. Som barn gick hon i barntimmar, scouter och barngrupper i kyrkan. Genom Hjo kyrkas ungdomskör fick hon vara ute och sjunga mycket.
– Det var väldigt naturligt för mig att vara i kyrkan. Jag har varit med i flera olika kyrkliga sammanhang, men det har varit i Svenska kyrkan som jag känt mig mest hemma, säger hon.
Efter gymnasiet gick hon en församlingsmusikerlinje på Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping. Hon spelade saxofon, sjöng och spelade piano. I Jönköping träffade hon även sin blivande man. Men musiken blev allt mer förknippad med press och prestationskrav och hon tappade glädjen. Hon visste inte vad hon skulle göra och tog ett jobb på en bensinmack.
– Då kom min svärfar, som är kyrkvärd, med en annons i handen till en tjänst som församlingsassistent i Lekeryds församling, berättar Erika.
Hon blev lite ställd, då hon inte tänkt i de banorna förut. Förutom ideellt engagemang som hjälpledare i kyrkliga sammanhang så hade hon inga formella kvalifikationer. Men hon bestämde sig för att söka tjänsten och fick den.
– Jag älskade det från första dagen. I efterhand kan jag tänka att Gud puffat in mig på vägen och från dikeskanterna ganska många gånger, när livet känts tufft och valen svåra.
Hon blev kvar i nästan 14 år. Barnverksamheten växte och halvtidstjänsten blev till en heltidstjänst och idag finns det två tjänster i församlingen.
Prästkallet har vuxit fram över tid. Första gången hon tänkte tanken var vid konfirmationen, men hon slog snabbt bort den. Men tanken har återkommit och hon har även fått yttre bekräftelse på kallelsen vid flera tillfällen.
– Jag har haft en del inre motstånd som jag fått jobba med. Det har verkligen inte varit någon blixt från klar himmel, i alla fall inte som jag omfamnat. Men idag kan jag tydligt se tecknen jag fått.
Vid en resa till Taizé med församlingens ungdomar bad hon mycket över prästkallelsen och bad Gud om ett tydligt svar. När hon bad Heliga Birgittas bön, ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den" så upplevde hon att hon fick ett ja från Gud. Smått omtumlad gick hon ut och ställde sig i kön till toaletten, omgiven av ett stort antal människor. Då kommer en kvinna cyklande, med ett stort fång solrosor i famnen.
– Hon går genom folkmassan, kommer fram till mig och lämnar över solrosorna och säger att det här är till dig.
Det blev en stark upplevelse för Erika. Hon berättar att solrosor är symboliskt viktiga för henne.
– Solrosor har följt mig genom livet. Jag älskar solrosor och de har dykt upp när jag som minst anat det och verkligen behövt det.
När det blev dags att vandra upp till Östrabo för att få besked om antagning av biskopen så hände det igen – i backen möttes hon av blommande solrosor.
Erika Zander Lutgård bor på en gård i Lutarp utanför Huskvarna, tillsammans med sin man och deras två barn. Musiken fick komma tillbaka med glädje i form av hobbyverksamhet. Hon sjunger solo på konserter, begravningar, dop och vigslar, i ganska måttlig skala. Och hon hoppas få använda sig av musiken även i prästkallet.
Hon ser fram emot att få möta människor i olika situationer och skeden i livet, från det nyfödda barnet, till barn och ungdomar, paret som ska gifta sig och den som precis förlorat en närstående.
– Jag älskar verkligen mötet med människor och att få peka mot ett hopp om att det finns ett ljus och någon att följa och bli buren av, säger hon.
Hon längtar också efter att få leda nattvarden, både i stora och små sammanhang – hon längtar lika mycket efter den lilla pilgrimsmässan vid en vägkant som den stora, maffiga högmässan.
En hjärtefråga är att jobba för att människor ska känna sig sedda och välkomna på riktigt.
– Vi är ganska bra på att prata om inkludering i kyrkan, men det handlar också om ganska små, men viktiga saker som vi behöver göra. Att människor ska känna att någon ser mig och möter min blick med värme, det är något jag tycker är otroligt viktigt.
Charlotte Granrot Frenberg