Ordet ”makt” hör i sanning vår tid till. När ledaren för världens största demokrati talar om ambitionen att (åter) göra sitt land till världens främsta handlar det i hög grad om just det där. Om makt – makt över politiken, näringslivet, sociala medier – ja till och med andra länder. Och frågan infinner sig: Vad är målet? När är det efterlängtade övertaget uppnått – makten säkrad? Och vad är det för makt som i så fall åstadkommer detta?
Makt är i sig naturligtvis varken något gott eller ont. Allt handlar ju om hur den används. Samma kraft som kan skapa ordning och trygghet kan också skapa oförsägbarhet och fruktan.
Tyvärr hamnar vi människor så lätt i det senare scenariot, för att vi använder fel sorts makt för att lösa rätt sorts utmaningar. Vi försöker styra människor när det vi egentligen behöver göra är att vinna deras förtroende. Vi pressar fram resultat där vi i stället borde väcka engagemang, höjer rösten där vi borde lyssna, och så vidare.
Ja, det finns, förenklat uttryckt, två sätt att utöva makt: makt över andra och makt tillsammans med andra. Den första metoden kan fungera i stunden. Den andra håller i längden. Den första bygger på kontroll – den andra på tillit. ”Gör vad du vill bara du gör som jag vill” är sällan ett vinnande koncept.
Så här inför påsken påminns vi om den tvåtusenåriga bibelberättelsen om just detta: berättelsen om Jesu dom, död och uppståndelse. Berättelsen om mötet mellan den romerske makthavaren Pilatus och hans maktlöse undersåte. Den ene med rådighet över liv och död – den andre skyddslös, värnlös.
Eller? Nej, för tvärt emot vad ögat ser visar sig berättelsen handla om det omvända förhållandet. Den mäktiges makt visar sig vara ett tomt utanpåverk, medan den förtryckte i längden segrar.
I berättelsen tonar en annan sorts styrka fram. Kärlekens makt. Den upp-och-nedvända världens makt där det som i världens ögon ser svagt och litet ut rymmer styrka och seger. Eller med Jesu egna ord: ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”
Det är ett märkligt sätt att tala om makt. Men kanske är det just därför berättelsen fortsätter att tala till människor långt utanför kyrkans väggar. Den rör vid en erfarenhet som de flesta av oss känner igen: att verklig auktoritet sällan växer fram ur rädsla utan ur respekt, och att den som innerst inne vill tjäna något större ofta får ett inflytande som inte låter sig påtvingas.
I äldre tider talade man till och med om ett slags ”påskskratt”. Ett skratt över att döden blivit överlistad. Som om Gud i livets stora schackparti gjort ett oväntat drag som ingen räknat med – och där mörkret plötsligt står utan sista ordet. Det är en bild som fortfarande bär.
För i en tid där så mycket handlar om den starkes makt över den svagare är det befriande att påminnas om att långlivad makt växer ur tillit – att verklig förändring börjar i relationer, i gemenskap – i mer ”vi och vårt” än ”jag och mitt”.
Kanske är det också därför historiens mest varaktiga förändringar sällan börjar i maktens centrum. De börjar i människors hjärtan, i små steg av förtroende, i modet att välja samarbete framför dominans.
Och kanske är det just här: i det lågmälda, det uthålliga och det ödmjuka som hoppet bor. Inte i de stora orden utan som en stilla övertygelse: att det som bygger liv i längden är starkare än det som bryter ner. Att det som ser svagt ut ibland bär den djupaste styrkan.
Dödens makt är bruten. Och att vi därför, bortom samtidens arroganta maktdemonstrationer, kan ana ett ljus – och till och med ett leende.
Påskens hoppfulla leende makes us great again.
Biskop Johan Dalman
Krönikan har varis publicerad i Nerikes Allehanda