Nåden är försoningens grund
Läsning Mark 14:3-9
Hos Simon den spetälske finner Jesus vila dagen före det osyrade brödets högtid. Här är han bland vänner. De vet vad som väntar. De vet vem han är. Maria smörjer hans huvud med dyrbar nardusbalsam, och Jesus påminner oss: överallt där evangeliet förkunnas ska vi också minnas henne. Låt oss inte glömma det.
Att vila hos en vän, att tala med någon och bli mött med omsorg – det är välsignelse. I livets svårare stunder behöver vi just detta: någon att dela det som tynger, någon som lyssnar, någon som vet vem vi är utan att fördöma eller förakta.
Att finna en sådan plats är som att upptäcka utrymmet mellan tyngden och nåden – för att låna ord från den franska filosofen Simone Weil. Just där, i detta mellanrum, utspelar sig försoningens process, som en brottning mellan tyngd och nåd.
Tyngden i allt det som blev annorlunda än vi önskat, men som ändå blivit en del av våra liv – är ofrånkomlig inom de villkor vi kallar mänskliga. Ingen av oss undgår den. Ingen lever utan smärta, sorg, skuld eller lidande.
Och så nåden. Mitt i tyngden – i det som formats av förakt, förödmjukelse, svek, sorg och utanförskap – öppnar nåden ett livsrum som ovillkorligt omfamnar allt. Det är djupt anmärkningsvärt. Ett av de tydligaste uttrycken för denna nåd möter vi i den aronitiska välsignelsen:
”Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.”
Välsignelsens ord känns eviga. De är villkorslösa. De ser allt, rymmer allt och omfamnar allt – så att vi kan fortsätta leva, trots allt. Nåden är försoningens grund. Den uttalas av en Gud som inte kräver att vi ständigt ska veta vad som är rätt, eller alltid tro det som är sant. En Gud som går vid vår sida, som delar vårt liv och är beredd på allt.
Du har aldrig begärt av mig
att jag i ångest, skuld och ånger
jämt ska veta vad som är riktigt
och alltid tro det som är rätt.
Får jag hålla din hand?
Får jag kalla dig vän?
Får jag dela ditt ord och din tro?
Får jag komma ibland
till din blomstrande äng,
där ett frö av förlåtelse gror?
Frågor
Vad längtar du efter att få träda fram med?
Vad bär du på som du inte vågar tala om?
Kan du lämna det till Jesus, som vänder sig till dig och vill ta emot dig som du är?
Bön
Gud,
Öppna mig för din kärlek.
Forma mig för ditt rike.
Uppväck mig, ge mig liv.
Tag mig nu in i din lydnad och förvandla mig.
Omslut mig med din kärlek.
Amen