... trots allt?!
De senaste åren har den här texten handlat om det kristna hoppet. Att mitt i mörkret kan det oväntade ske. Ända sedan den första påskdagen, när Jesus gick från död till liv, är det kyrkans bekännelse och bergfasta förtröstan: Det är aldrig kört. Det som ser ut som slutet är inte alltid slutet. Bortom graven väntar en morgondag fylld av liv. Bortom ondskans triumfer väntar kärlekens slutgiltiga seger. Bortom krig och oförsoning finns en möjlig fred. Det är svårt idag att se hur det skulle vara möjligt. Men erfarenheten från påskdagen säger oss att även det omöjliga kan ske.
Så har det låtit, men när jag ställdes inför uppgiften att skriva en text inför påsken i år igen, så tvekade jag. Finns det inte en risk att hoppet upplevs som verklighetsfrämmande och tomt? Den allmänna erfarenheten tycks ju vara att tillvaron på många sätt blir värre och värre. Det är fler krig, fler konflikter, hårdare polariseringar, grövre kriminalitet, fortsatt klimatuppvärmning och djupare klyftor mellan människor. Riskerar inte hoppet att grusas baserat på den faktiska utvecklingen?
Jo, så är det förstås. Mänskligt sett finns det inget hopp. Vi klarar inte detta på egen hand. Just därför är vår enda chans att hålla fast vid honom som är den enda garanten för hopp; Jesus Kristus. Han som var korsfäst, död och begraven, men på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda.
Så inbjuds vi att anta samma förhållningssätt som det står i Bibeln att Abraham hade:
Där allt hopp var ute trodde och hoppades han…
Med önskan om en välsignad påsk!
Mattias Algotson, kyrkoherde
