Jag träffar Meri i Örgryte församlingshem, en kall och solig januaridag. Kvällen innan träffades det nya kyrkorådet för första gången, och hon tyckte det fanns energi i den nya konstellationen. En bra start på mandatperioden helt enkelt.
Meri var aktiv som förtroendevald redan under samfällighetens tid, och sedan pastoratets bildande 2018 har hon suttit med i kyrkofullmäktige och kyrkorådet för pastoratet och i församlingsrådet för Örgryte församling. Under mandatperioden 2026–2029 tar hon åter över ordförandeklubban i kyrkorådet.
För ca 30 år sedan gick flytten till Örgryte och över 20 år har hon varit aktiv i Örgryte församling. När hon kom som ny till församlingen anmälde hon sig till en Alpha-grupp och redan terminen efter var hon med som ledare i studiegruppernas Alpha på torsdagar. Sedan dess har hon varit med i studiegrupperna – ibland som ledare och ibland som deltagare. Tidigt blev hon också kyrkvärd i församlingen.
Meri betecknar sig som ”genetiskt troende” vilket betyder att hon kommer från en prästsläkt med rötterna i Finland. Kyrkan har alltid funnits med. Hon själv fastnade i konfirmandåldern och har sedan dess varit kyrkligt aktiv.
Jag ställer frågan om vad hon har för visioner för kyrkorådets arbete denna nya mandatperiod. Hon svarar:
–Jag tänker att det är nu vi ska skapa visioner och skapa långsiktigt tänkande. Utröna hur vi kan vara kyrka utanför våra portar, något som vår kyrkoherde Elinor också pratar om. Hur möter vi människor där de är? Ropet är stort och många söker efter sammanhang.
Samtalet hamnar i ett bollande: Hur når vi nya människor? Kan man förnya verksamheter som kanske fastnat i en form? Hur skapar vi plats för förändring? Att sökande människor ibland inte vet vad de söker och att religion kan vara ett svårt ord där existentiellt samtal kanske är lättare att ta till sig? Och vad kallar man en grupp som pratar om existentiella frågor om man riktar sig till ungdomar för att det inte ska låta tråkigt? Kanske finns det samarbeten som vi inte tänkt på? Hur kan vi bli den där pusselbiten som saknas i livspusslet, där biten kanske inte passar in på söndag klockan 11, men på tisdag kl 19?
Vi konstaterar att vi har ett smörgåsbord av möjligheter i våra församlingar, allt finns inte överallt men vi behöver bli bättre på att se helheten. Att arbeta med målgrupperna på rätt sätt, och att det kanske ibland betyder att man får prioritera vissa saker och hålla igen på andra. Att vara kyrka digitalt är också viktigt. Men framför allt våga vara synlig i flera sammanhang.
–Jag vet inte hur stora ord jag vågar använda, men jag tror att vi behöver djupdyka och se över vår grundläggande uppgift med nya ögon. Då kan vi hitta ett sätt att bli relevanta för människor och i samhället, säger Meri.
Text och foto: Helena Sandström