Allt började i september 1984 då Kerstin tillträdde sin tjänst som kantor i Sjukhuskyrkan. Då satt man i andra lokaler än idag och där fanns det utrymme för annan verksamhet. Det firades söndagsmässa varje söndag, man gjorde besök ute på avdelningarna på sjukhuset och firade andakt tillsammans med de som låg inne, de äldre på de olika vårdhemmen i stan besöktes och man hade olika samlingar, bl a ”Kvällston”, musikprogram för patienterna på sjukhuset.
Kerstin minns med glädje tillbaka på alla dessa möten som skedde i stora och små sammanhang och hur mycket det gav både personal och patienter. När man gick ut för att hålla andakt på en avdelning så fanns det alltid en tanke på vad som skulle läsas och sjungas, men det kunde ändras beroende på vilka patienter som anslöt. Ett dikt eller sång/psalm kunde sätta igång ett minne som mynnade ut i ett samtal. Kanske inte alltid
som man tänkt, men det blev alltid fina stunder.
Runt millennieskiftet fick Sjukhuskyrkan byta lokaler och det innebar också att verksamheterna fick förändras och flyttas. Andaktsrummet ”Rum för stillhet”, i lasarettets entréhall, kom till och personalen flyttade in i dagens kontor. I ”Rum för stillhet” har man fortsatt att ha gudstjänster, andakter och musikstunder. Rummet delas idag med andra religioner och det ska ges utrymme för alla, vilket också gjort att vissa verksamheter fått ge vika, t ex firas inte söndagsgudstjänster längre. Detta innebär att Kerstins tjänst också ändrats med åren och glidit över från en tjänst bara i Sjukhuskyrkan till en tjänst där merparten landat i församlingens verksamheter med ett ben kvar i Sjukhuskyrkan.
I församlingens regi har Kerstin arbetat mest med barnen, något som ligger henne varmt om hjärtat. Förutom barnkörerna har hon också sjungit med de allra minsta och deras föräldrar i ”Babysången”, jobbat med församlingens dopuppföljning och arrangerat ”Lovkul” för barn 5-12 år. Men Kerstin har också spelat på gudstjänster, ”Lunchmusiken” och sjungit med våra äldre församlingsbor på ”Psalmcafé” och ”Samkväm för seniorer”, tillsammans med diakon Åsa.
Barnkörerna
Redan innan Kerstin började så fanns det en liten barnkör kopplad till Sjukhuskyrkan som hon tog över och har drivit vidare i sin anda. I början övade kören uppe i Sjukhuskyrkans lokaler och sjöng på söndagsgudstjänsterna, gick lucia på sjukhemmen och ibland följde kören med ut på t ex patienthotellet där kören sjöng eller gick lucia. När kören fick fler sångare flyttade övningarna ner till Lunds Allhelgonakyrka. Efterhand växte kören ännu mer och blev till slut dagens tre körer, uppdelade på ålder.
Inför ”Andra söndagen i advent” 1997 fick Kerstin frågan av Sten Hallonsten om inte barnkören kunde sjunga på familjegudstjänsten man skulle ha. Och visst kunde de det! Så blev det och resten är som man säger historia. Barnkören fick en mer stationär plats i församlingens verksamhet och många av Lunds barn har sjungit för Kerstin. På frågan hur många barn hon haft, svarar hon - ”Jag vet faktiskt inte, många.”
Idag möter hon före detta barnkörsbarn när man kommer tillbaka som förälder med sin baby till ”Babysången” eller som ledare i andra verksamheter, t ex ungdomsgrupper och konfirmander. Hon har också fd körsångare som utbildat sig på högre nivåer och idag jobbar som sångare på olika håll. Vilket hon gläds mycket åt och tycker är kul att följa.
Minnen
På frågan om hon har några speciella minnen så sitter hon först tyst en stund och funderar. ”Alla personliga möten”, svara hon sen. Ett speciellt och kul minne var när man 2004 hade en direktsänd tv-gudstjänst med barnkörerna och All Saints Club med ledare. ”Det var roligt att förbereda och barnen var väldigt taggade. Det var lite nervöst så klart, men det gick väldigt bra”, berättar hon.
Kerstin sammanfattar själv vad som betytt mest med orden: ”Om man sammanfattar det, så känns det som att under dessa dryga 40 åren har musiken varit till glädje för folk. Vare sig det är psalmcaféet, lugnet på en retreat, eller för en enda människa på en avdelningsandakt eller lunchmusiken. Det är roligt att vara till glädje för andra. Vare sig det är gamla eller unga.”
Text: Madeleine Andersson