Himmeli - 1/2026

Vi lever nu i en tid då vi firar högtidernas högtid, påsken. Påskens budskap är ett budskap om glädje och kärlek. Det är också ett budskap om tro och hopp för människan och för en värld som kämpar mitt i svårigheter. Kyrkan har förkunnat detta budskap ända sedan 100-talet.

Stockholms finska församling har fått en ny kyrkoherde. Vi får läsa om Peter Träisks livsväg och tankar. En av kyrkans utmaningar i storstaden är ensamheten, men minnen av gemensamma stunder i kyrkan skapar ljus i mörkret. Språk, tro och traditioner förenar.

Kyrkan är närvarande också utanför våra landsgränser. Jaakko Laasio från Sjömanskyrkan berättar om arbetet bland sjöfarare samt bland finländare som reser, bor och arbetar utomlands. Vi tar också en titt på finländarnas liv i sydens värme och sol, i Las Palmas.

Kyrkan fungerar även som en vägvisare för dem som forskar i sina rötter. Det skulle inte finnas mycket att undersöka om inte kyrkan och dess präster hade fört bok över traktens invånare – från herrar till narrar, från bönder till lösdrivare. I Hallstahammar i Västmanland samlas en grupp som forskar i sina rötter i Finland.

Det finska arvet är en del av identiteten hos varje person med finsk bakgrund, i en form eller i en annan. Ju fler år som går, desto större tycks dess betydelse som en del av identiteten bli.

Vi önskar dig givande lässtunder!

Manne Mali

Det är tisdag kväll i Finska kyrkan i Stockholm. Församlingen har firat mässa och nu är det dags att lyssna till kyrkoherde Peter Träisk. Han har nyligen valts till kyrkoherde och tillträder tjänsten på nytt.

– Jag märkte att handminnet fungerade: jag hittade strömbrytarna direkt. Jag kände också igen många bekanta ansikten – det gav en glad känsla, svarar han på frågan om hur det kändes att återvända till sin tidigare arbetsplats.

Peter Träisk studerade teologi i Uppsala och prästvigdes 1988. På frågan om hur och när han upplevde sin kallelse till prästyrket berättar han om en händelse i tjugoårsåldern, då han tillsammans med sin mor besökte en krigsänka. När änkan fick syn på Peter sade hon: ”Där är du ju – jag har bett för dig varje kväll.”

– Guds närvaro var något naturligt för henne. Jag tror att ett sådant möte har påverkat mig.

Kallelsen förs vidare

I samband med konfirmationen behövde Peter ta ställning till om mormoderns tro också var hans egen, eller om han själv bar på en egen tro. En adventssöndag tog en vän från Jakobstad med honom till gudstjänsten.

– Därifrån växte en naturlig kontakt med ungdomsverksamheten. Vi kan alla påverka vad som för oss vidare. Någon annan kan få sin kallelse genom oss oavsett vilken kallelse det handlar om.

Till Finska församlingen i Stockholm har han upplevt både en yttre och en inre kallelse, i samband med att han fick förfrågan att tillträda som kyrkoherde.

Veteranernas berättelser

Bakom sig har Peter bland annat åtta år som kyrkoherde i Järfälla, nordväst om Stockholm. Där mötte han under 1980- och 1990-talen sverigefinska krigsveteraner och berättelser, som satte djupa spår.

– Jag kunde föreställa mig isen på sjön som man sprang över för att fly fienden, tåget som besköts och gränsövergången under flykten.

Båda hans far- och morfäder hade stupat i kriget, och därför fanns inga egna familjeberättelser att föra vidare om Finlands historia.

– Vi lär känna oss själva och varandra när vi möter något svårt. Människan lever och växer genom sina erfarenheter. Alla möten – som kyrkoherde och som människa – ger något mer till förståelsen av livet, konstaterar han.

Traditioner förändras – alltid

År 2033 fyller Finska församlingen i Stockholm 500 år. Hela förra året, 2025, firades kyrkans 300-årsjubileum. Församlingen har en viktig plats i den sverigefinska minoritetens historia, och betyder mycket också för finlandssvenskar i Stockholmsområdet.

– Församlingen är mångkulturell och flerspråkig. Mångfalden är en rikedom, men kan också skapa friktion.

För Peter är en central fråga hur den finska identiteten kan bevaras. I detta hänvisar han till den kristna kyrkans egen historia och hur den har anpassat sig till nya tider.

– Traditioner förändras. De förändras alltid. Nya översättningar av texter väcker motstånd, eftersom de gamla formuleringarna finns i våra hjärtan.

Han betonar att traditionens kontinuitet förutsätter förändring.

– Hundra år gamla uttryck öppnar sig inte längre för oss.

Kyrkan kallar

Peter minns från sin egen ungdom hur det var att delta 

i en gudstjänst där vänner spelade trummor och gitarr.

– Jag kände att jag fick plats. Jag stannade kvar. Förändring är svårt för oss – också för mig, medger han, men påminner om att en ny generation för oss mot en framtid där jag själv inte längre är med.

Traditioner skapar trygghet, och kyrkan väcker intresse och kallar i vår tid. Antalet personer som ansluter sig till kyrkan är rekordstort.

– Var och en kan förmedla betydelsen av sin egen tro och plantera den i våra traditioner. Former bär ett budskap inom sig.

I storstäder är ensamhet, särskilt bland äldre, en stor utmaning för församlingarna. Gemensam gudstjänst och bön bär, när vi använder hjärtats språk.

– När vi går hem till vår ensamhet tillhör vi fortfarande denna gemenskap. Även om minnena av stunden bleknar, förenar det gemensamma ögonblicket oss: språket, tron, de svåra minnena, vår gemensamma historia i Finland och här i Sverige.

Kristiina Ruuti

Fakta

• ·         Peter Träisk, född 1964 i Jakobstad
• ·         Har gått svenskspråkig grundskola i Dickursby, Vanda och gymnasium i Jakobsberg, Stockholm.
• ·         Mamma talar finska, pappa svenska.
• ·         Kyrkoherde i Stockholms stift med flest kyrkoherdetjänsteår – 27 år.
• ·         Glädjeämnen i livet: vuxen dotter, paddling, segling, skidåkning och snickeri.

När finländare ger sig ut i världen söker de sig inte i första hand till kyrkans gemenskap. De söker något mycket enklare: finskan. Och just i denna skärningspunkt mellan längtan, språk och gemenskap arbetar sjömansprästen Jaakko Laasio. 

I nästan tre decennier har han följt finländarnas rörelser på världskartan – från hamnarna i sydöstra Finland till Bryssel, Dubai och Vancouver. 

Jaakko Laasio är tvåspråkig och prästvigdes i Lund. Under två år i början av 1990-talet arbetade han som finsk präst i Malmö, där han fick en inblick i det sverigefinska församlingsarbetet. Sedan 1995 har han varit en självklar del av Finlands Sjömanskyrka. 

”Rallyengelska” som arbetsspråk 

Leende minns han sina första år som hamnpräst i Fredrikshamn. Där var ”rallyengelska” det viktigaste arbetsspråket. Varje år mötte han människor från 40–50 olika nationaliteter. Mötet med världen formade honom och gav en försmak av vad finskhet betyder i ett främmande land. 

Sjömanskyrkan är idag en knutpunkt i ett globalt nätverk: genom den verkar församlingar, frivilliga och präster utsända från Finland. De betjänar finländare världen över. Som kunnig i nordiska språk ansvarar Jaakko särskilt för kontakterna i Norden, medan kollegan Jussi Laine sköter kontakterna till övriga världen. 

– Vi vill inte styra verksamheten utomlands. Vi vill vara samarbetspartners. Det viktigaste är innehållet, inte formen, säger Jaakko. 

Och innehållet förändras ständigt. I dag bor omkring en 1,5 miljon finländare utomlands. Många är studenter – särskilt i Sverige, Nederländerna och Centraleuropa. Andra flyttar för arbete till Norge, till EU och NATO-uppdrag i Bryssel eller till IT-jobb i Asien.  

Språket som hem i främmande miljöer 

Det gemensamma för dem alla är behovet av att höra sitt eget språk. Enligt Jaakko söker man sig inte främst till kyrkan av religiös längtan, utan därför att man i gudstjänster, samtal, kaffestunder och ibland till och med i bastun kan tala finska. 

– Utomlands blir man mer finländsk, säger han. När man hör någon tala finska, tar man kontakt. 

Församlingar utomlands har mycket olika karaktär. I vissa länder är de etablerade och åldrande, på andra håll unga, rörliga och svårförutsägbara. Arbetet vilar ofta på lokala frivilliga, men på vissa orter finns även präster utsända från Finland. I turistområdena i Spanien och på Kanarieöarna blir livet livligare under vintern när finländska ”flyttfåglar” anländer. 

Digitala nätverk – något nytt 

Och framtiden? Jaakko är både hoppfull och nyfiken. Just nu har ett digitalt nätverk grundats med fyra temagrupper – teologi, diakoni, samordning av frivilligarbete samt Sjömanskyrkans arbete. Dessa stödjer de många som arbetar ensamma runt om i världen. Dessutom publicerar migrationsinstitutet i Åbo snart en omfattande migrationsstudie som väntas ge värdefull kunskap om finländarnas rörlighet. 

Men oavsett hur världskartan förändras är riktningen tydlig: 

– Vi finns där finländarna finns, säger Jaakko. Det är vår uppgift. Och så länge behovet av en finländsk gemenskap finns, så finns vi också. 

Päivi Wiberg

I Sverige finns i dag omkring 1,5 miljoner människor med finska rötter. Förutom sverigefinnar finns det också cirka 450 släkter med skogsfinskt ursprung i landet. I Hallstahammar söker en släktforskningsgrupp efter sina finska rötter.

Under århundradenas lopp har människor av många olika slag kommit från Finland: flyktingar, förrymda, fiskare, handelsmän och andra. Många svenskar känner inte till att de har finska rötter.

I Hallstahammar samlas en släktforskningsgrupp varje vecka under våren. Seppo Remes och Urban Mylläri inspirerades av en nära släkting som redan hade samlat information om släkten. Seppo började forska om släkten Remes redan i början av 1980 talet, medan Urban, som vuxit upp i Sverige, inledde sin forskning mot slutet av 1900 talet.

Mycket information i arkiven

Vad får någon som bor eller har vuxit upp i Sverige att börja släktforska?

– När man saknar sina rötter blir deras värde desto större, konstaterar Seppo Remes och Urban Mylläri. En främmande språkmiljö kan få en att ifrågasätta sin identitet. Men det stärker den också, säger de.

Släktforskaren möter många utmaningar på sin resa. Det är viktigt att lära sig att söka information på rätta ställen. Få tänker på hur mycket information som har samlats i olika arkiv genom århundradena. Under forskningens gång kan man också stöta på gammal tysk handstil, som man måste lära sig att tolka för att kunna komma längre tillbaka i tiden. 

Livsvägarna har inte heller förr varit så enkla och raka: det finns utomäktenskapliga barn, skilsmässor och otrohet. Det innebär extra arbete för släktforskaren. Man måste vara varsam med känsliga händelser som kommer fram. Utomäktenskapliga barn, självmord och mord kan vara svåra att hantera för vissa, även flera generationer senare. 

Dessutom kan släktingar ha emigrerat till olika delar av världen: till Amerika, Kanada, Australien eller andra delar av Europa.

DNA tester som stöd

Urban berättar om ett DNA test han gjorde för drygt tio år sedan. Enligt testet är han till 85,4 procent finsk. Han fick 85 703 träffar, varav fyra hörde till den närmaste släkten och 920 till den så kallade storfamiljen.

— Ett DNA-test hittar inte en enda person vid namn. Dessa måste identifieras genom traditionell släktforskning. Tester kan också avslöja saker som är svåra att tro på. Det kan visa sig att ens far eller mor inte är ens biologiska förälder.

Seppo anser att testerna ändå är ett bra stöd till den traditionella släktforskningen.

— De har inte visat några fel i min släktforskning.

Vid släktforskning stöter man ibland på att källmaterial saknas. Seppo berättar till exempel att kyrkböckerna i Lumijoki förstördes i en brand. Släktforskare har ändå kunnat fylla luckorna med hjälp av mantalslängder och skattelistor. Efternamn bildades förr i världen utifrån gårdsnamn, vilket innebär att samma efternamn inte nödvändigtvis betyder släktskap.

Börja släktforska i dag!

Vilket råd skulle du ge till den som är intresserad 

av släktforskning?

– Avsätt tid och fundera på vilka andra fritidsintressen du kan välja bort, uppmanar Seppo.

– Om du börjar, så börja i dag, sammanfattar Urban. Slösa inte bort tid. Intervjua äldre släktingar och samla fotografier och annat material.

Ärligt talat är det inte alla som är intresserade av gamla saker. Men en släktforskare måste vara intresserad av historia – eller så blir man intresserad av historia i takt med att arbetet fortskrider. I slutet av samtalet beskriver Seppo sin egen identitet:

– Jag är inte någon renodlad savolaxare. Min identitet är släkten Remes, som är savolaxisk, men mitt DNA som adopterad är något helt annat. Jag fick möjlighet att lära känna mina biologiska rötter och släktingar först i vuxen ålder.

Manne Mali 

Act Svenska kyrkans julkampanj nådde ett historiskt rekord med ett insamlingsresultat på 60,8 miljoner kronor. Även kollekterna från evenemangen De vackraste julsångerna gick till julkampanjen.

Insamlingsresultatet är det högsta i Act Svenska kyrkans historia. År 2024 uppgick insamlingen till 54 miljoner kronor, vilket då slog tidigare rekord. Detta överträffades nu med god marginal, och den slutliga summan landade på 60,8 miljoner kronor.

Medel har samlats in genom Luciakonserter, julmarknader, ljusmanifestationer, kollekter, loppmarknader samt försäljning av ljus. De vackraste julsångerna är ett årligt evenemang där Svenska kyrkans sverigefinska arbete samlar sina krafter till förmån för julinsamlingen. Vid tillfällena tas kollekt upp till Act Svenska kyrkan.

Ljuset lyser i mörkret

– Som kyrka bygger vi fred i världen. Det gör vi genom intäkterna från insamlingsarbetet i Sverige. Med dessa medel kan vi genomföra projekt i krigsdrabbade områden runt om i världen. Tillsammans visar vi att ljuset lyser i mörkret, säger Susanna Olivin, projektledare för Act Svenska kyrkans kampanj.

Det rekordhöga insamlingsresultatet kommer dessutom att öka ytterligare. Akelius Foundation fördubblar alla donationer som samlats in under december. Dessa extra miljoner betalas ut till Act Svenska kyrkan under våren 2026 och kommer att gå till hjälpinsatser i Sudan för människor som drabbats av kriget där.

Tack till er alla som bidragit till julkampanjen!

Club Finlandia är en livlig mötesplats för finskspråkiga. Skandinaviska Turistkyrkan erbjuder också sammankomster och verksamhet på finska, och för svenskkunniga finns många och varierande aktiviteter. Turistkyrkan ägs av en svensk frikyrklig organisation, men kyrkan används av både Finska och Svenska kyrkan.

De flesta människor jag mötte tillbringar mellan två och sex månader i Las Palmas. Jag fick en inbjudan på kaffe hemma hos Irja och Veikko Aro-Heinilä. De har en trevlig studiolägenhet vid Las Canteras-stranden. Från den stora balkongen kan man beundra havet och solnedgångarna.

Skrivande och hantverk

Paret Aro-Heinilä kom till staden för fyra år sedan – första gången inspirerad av ett bekant turistprästspar. Sedan dess har de varje år tillbringat flera månader 

i södern. När man frågar människor varför de återvänder till Las Palmas börjar svaret ofta på samma sätt: värmen, ljuset, klimatet, att det inte är halt, hälsan eller livets bekvämlighet.

Så tänker också Irja och Veikko. För detta prästpar är det också viktigt att det finns en fungerande finsk församling på ön. Paret Aro-Heinilä har länge arbetat inom missionsverksamhet i Afrika, först i Kenya och sedan i Tanzania.

Irja har disputerat på en avhandling om kvinnobilden hos Hilja Haahde. Att skriva är också hennes stora intresse. Hon har skrivit tiotals böcker och artiklar. På Kanarieöarna kan man dra sig tillbaka, vara för sig själv och koncentrera sig på skrivandet – njuta av ett liv utan andra förpliktelser. Veikko gillar havet – en omtyckt plats för snorkling och simning. Han är också byggare och hantverkare: även på Kanarieöarna virkar han kepsar för välgörenhet, stickar sockor och gör annat hantverk.

Sång, musik och köksarbete

Eva-Lena Vingren är andra generationens Las Palmas-resenär. Den Nyköpingsfödda Eva-Lena besökte redan som ung sina föräldrar i den varma palmernas stad. Eva-Lena kommer inte till staden för lugn eller tystnad – hemma i Nyköping är livet mycket stillsamt. På Kanarieöarna vill hon ha aktivitet!

Hon bor i lägenheten på övervåningen i Skandinaviska Turistkyrkan, varifrån det är lätt att delta i kyrkans samlingar och evenemang. Eva-Lena spelar gitarr och sjunger. Hon hjälper till i köket och på utflykter, och räcker alltid fram en hjälpande hand där den behövs. Under årens lopp har hon byggt upp en viktig vänkrets på Kanarieöarna.

Man kan alltså komma till Las Palmas både för att få lugn och för att få aktivitet. Eva-Lena Vingren är utbildad lärare och fysioterapeut. Hon har också arbetat inom missionsverksamhet i Bolivia. Denna driftiga kvinna i Skandinaviska Turistkyrkan talar även finska. Hennes föräldrar flyttade redan på 1950-talet till Sverige. Där föddes också Eva-Lena, och finska var familjens hemspråk.

Nästa år igen

Förutom sol, hav och vackra landskap finns det trevliga människor i Las Palmas. Många har också lärt känna lokalbefolkningen, särskilt när spanskan börjar flyta bättre.

De flesta människor jag mötte var pensionärer. Det är förståeligt, eftersom det är svårt för yrkesverksamma att ta ledigt från arbetet i flera månader.

Tre veckor gick snabbt i Las Palmas. Vem vet hur länge jag blir där nästa år.

Pirjo Lyytinen, Kaskö

Fakta

Pirjo Lyytinen

• Pensionerad kyrkoherde i Kaskö, som arbetade som präst i Nyköping åren 1993–2000.
• Under de senaste fyra åren har hon tillbringat några veckor på semestern i Las Palmas.

Man kan tycka olika, men människan är ett flockdjur. Vi behöver varandra för att kunna leva ett gott och meningsfullt liv. Utanförskap gör ont och får människan att må dåligt. Vi mår endast bra tillsammans med andra. 

Emerita professorn i psykologi, Liisa Keltikangas-Järvinen, tecknar i sin bok "Itsekkyyden aika" en skarp bild av vår samtid. I dag kretsar livet starkt kring individen. Människan förväntas i första hand vara intresserad av sig själv. Allt beror på dig. Lyckas du, är det din förtjänst. Misslyckas du, är det ditt eget fel. Trots att vi enligt många mätningar lever i historiens bästa tid syns detta inte i det psykiska välbefinnandet. Ångest, depression och social rädsla har ökat, särskilt bland unga. 

Många söker i dag influenser, förebilder och ideal i sociala medier. Där kan man skapa sig den identitet man själv vill ha. Om människorna i ens närhet känns tunga och krävande, finns det garanterat likasinnade att hitta via sociala medier. Och bäst av allt: de säger inte emot! Människan vill bli sedd och känna att hon hör till. 

Den kanske mest smärtsamma frågan i detta ensamma rike är: Räcker jag till? Duger jag? Blir jag accepterad? Ingen vill bli ensam. En annan emeritus, biskop Eero Huovinen, har en gång konstaterat att just dessa frågor, som varje människa bär på, besvaras av kristendomen: Du räcker till som du är, du duger, du blir accepterad, du tas in i gemenskapen och blir inte övergiven, inte bortkörd, inte avvisad, inte förminskad – utan inbjuden till Kristi och Guds gemenskap. 

Jag har funderat över min egen identitet. Jag skulle mycket väl kunna vara finlandssvensk, eftersom min fars släkt var svenskspråkig från mitten av mitten av 1850 talet till början av 1900-talet. Min egen barndomsfamilj var helt finskspråkig och vi bodde i en finsk stad där endast ett fåtal hade svenska som modersmål. Jag är alltså finländare. 

När jag flyttade till Sverige funderade jag på om jag då var finländare i Sverige. Samtidigt presenterade min far mig som sin svenskspråkiga son. Är jag alltså svensk? Eller kanske nordbo, europé eller rentav världsmedborgare? Knappast, mina rötter har lämnat ett outplånligt avtryck i mig och mina fötter står i dag stadigt i Medåkers jord i Västmanland. Jag är alltså sverigefinne. 

Låt oss hålla ihop, se varandra i ögonen och le när vi möts. Med Liisa Keltikangas-Järvinens ord: Helt vanliga sociala färdigheter räcker långt. 

Manne Mali

”Se, jag skapar något nytt. Nu bryter det fram – märker ni det inte?” (Jesaja 43:19)

Vintern har varit lång på många sätt. Det är som om hela världen har befunnit sig i ett ständigt spänningstillstånd, en arena för auktoritära ledares nycker. Dagligen har vi fått läsa om nya hot och krig. En vintrig isvind blåser när människovärdet ifrågasätts och när demokratin urholkas bit för bit. Också i det egna livet kan det rasa vinterstormar, och ske halkolyckor på isiga vägar. Tankarna fastnar lätt i den smärta som tidigare sår har orsakat.

Jesajas text frågar oss om vi lägger märke till att Gud skapar något nytt. Det är som om två berättelser berättas samtidigt. Det är sant att mycket ont sker i världen och att ingen av oss går fri från det. Lidandets vägar är verkliga. Samtidigt är Gud i färd med att skapa något nytt. Vi får öppna våra ögon: gröna blad, blå krokusar och vårens fågelbon berättar om hopp. Goda grannar som hjälper till att bära matkassen berättar om hopp. Den tomma graven berättar om hopp – och om att kärleken, trots allt, är starkare än döden.

Hoppet växer när vi uppmärksammar det, tänker på det och förundras över det. Hoppet växer när vi lyfter blicken och öppnar våra kronblad för solens ljus. Hoppet växer när vi försvarar det som är viktigt för oss – tillsammans. Hopp är att luta sig mot vissheten att vi, också i motgångar, är i en god Guds händer. Skapelseberättelsen är inte avslutad. Ett fall, svårigheter – eller ens döden – är inte slutet på allt. Hoppet öppnar stilla dörren till ett nytt liv.

”Nu bryter det fram.” Ja, vad är det allt vi får syn på?

Glad påsk!

Anna Toivonen