Allt för sin dotter

– Hej gumman, det är din gamla pappa här, säger Jan när han ställer sig framför graven.

Det havsblåa korset i glas har han formgivit själv. Noter, en stjärna, vingar och blommor finns inristade på korset. Ett rött hjärta i dess mitt. En vacker sten med dotterns namn i skrivstil kläder gravrabatten. 

Vi slår oss ned i den idylliska meditationsparken på kyrkogården bara några meter bort. Jan tar mig tillbaka till den 15 augusti 2020. Dagen när hans dotter Jonna tragiskt omkom i en drunkningsolycka – bara 29 år gammal.

– Det slog ner som en bomb. Jonna hade missbruksproblem sedan tidigare och jag och min fru Marie hade räddat livet på henne flera gånger om. En vacker sommardag så dör hon istället i en sjö i Norrtälje när hon skulle i väg och bada med sin kompis, berättar Jan.

Han är tydlig med att det inte var självmord, som många trodde. Jonna levde förvisso ett tufft liv men kanske var hon bara missförstådd. Hon drogs till personer med samma problematik, vilket förstärkte hennes eget missbruk. Men nu hade Jonna skaffat egen lägenhet, börjat plugga igen och skötte kärleksfullt om sin hund. Livet hade börjat ljusna och pappa Jan kände hopp inför sin dotters framtid.

– Planen den dagen var att jag skulle hjälpa henne att flytta. Hon hade sökt till en utbildning för att bli silversmed i Leksand. Det var 30 grader varmt ute och strålande sol. Hon sms:ade mig och fråga om vi skulle hålla oss till planerna. Jag skrev att det var för varmt just idag men att jag skickar pengar så att hon kunde köpa flyttkartonger. Sedan föreslog jag att hon och hennes kompis kunde åka och bada i stället.

Jan blir märkbart rörd men vilar i tanken om den lyckliga bild han fick skickad till sig just innan Jonna dog.

– Hon skickade en bild från badet på henne och kompisen som skrattade och gjorde peace-tecken framför kameran.

Vad betydde din dotter för dig?

– Vi är själsfränder och jag upplever att vi är väldigt nära fortfarande. Jonna är med oss här idag.

Det blev en vacker begravning i Botkyrka kyrka. Barndomshemmet ligger bara 100 meter bort och där bor hennes föräldrar fortfarande.

Jan beskriver sin dotter som en mycket godhjärtad person, en djurvän som älskade musik. Under en period så hade hon sitt eget radioprogram på Gotland. Nu skulle hon ta igen studierna.

– Hon var en solstråle! En otroligt stark person, säger Jan.

Men hans relation till Botkyrka kyrkogård börjar långt tidigare än så. År 2016 drabbades Jan av en stroke men räddades mirakulöst i hemmet.

– Jag började känna mig förlamad på höger sida men lyckades ändå med vänster arm att greppa mobilen och ringa min fru Marie som då jobbade som ambulerande sjuksköterska. Hon var på jobbet när jag ringde och förstod direkt att det var en stroke och sände en ambulans.

I ambulansen fick Jan propplösande medicin och tillfrisknade på sjukhuset, där det konstaterades att han hade drabbats av en stroke. Men rehabiliteringen blev desto längre. Jan berättar att vandra på Botkyrka kyrkas kyrkogård blev en del av rehabiliteringen.

Han beskriver det inträffade som en nytändning i sitt troende liv.

– Jag och min hund började gå runt här i cirklar. Ganska snart så kom idén om att gå ett varv för varje pärla på Frälsarkransen. Det blev till en Frälsarkransvandring. Jag gjorde pärlorna i prototyper hemma och tog kontakt med en konstnär som gjuter i glas. Men så kom pandemin och det blev förskjutet. Sedan hände olyckan med Jonna och allt sattes på paus.

När kriserna som avlöst varandra hade lagt sig tog Jan tag i idén igen. I dag pryder pärlorna vackert kyrkogården och kanske säger de något om vad ett liv kan innebära. Att ur den djupaste sorgen föds också hoppet om att livet kan återvända, även för den som har varit med om det värsta.  

Text och foto: Stina Bergström